TRAUMA

• Trauma kan finnas med som en bakomliggande faktor hos patienter med långvariga smärt, stress och spänningstillstånd. Studier visar att obearbetade trauman ökar risken för utvecklandet av psykisk ohälsa och kan bidra till sämre tillgodogörande/resultat av behandlings- och rehabiliteringsinsatser.  Detta bekräftas i min egen kliniska verksamhet som legitimerad fysioterapeut, hos patienter med en mer komplicerad stress- och smärtproblematik är det inte ovanligt att det finns trauman med i patientens livshistoria.

• Svåra barndomsupplevelser belastar stressystemet och för den växande hjärnan som formats av de tidiga upplevelserna kan ge mätbara förändringar i de områden i hjärnan som har med minne och koncentration att göra. Det bidrar till en ökad risk för att utveckla psykisk och fysisk ohälsa även i vuxen ålder.
  

• Vuxna som varit utsatta för fysiska eller sexuella övergrupp under barndomen har en ökad sårbarhet i sitt stressystem. Konsekvensen av detta innebär att stressbelastande situationer i vuxen ålder ger en kraftigare reaktion i stress- systemet som kan bidra till utvecklandet av depression, ångestsyndrom, PTSD och somatisering. Detta gäller fram för allt om barnet i sin utsatta situation inte fått stöd och hjälp av sin omgivning, då stabilitet och goda familjerelationer utgör en skyddsfaktor för att minska stress belastningen.
  

• Sårbarheten i stressystemet bidrar till en mer komplex symtombild och kan finnas med vid utvecklandet av långvarig stress, smärt- och spänningsproblematik. I den kliniska verksamheten kan det visa sig som en sämre följsamhet i behandlingen och ett sämre behandlingsresultat än förväntat.
  

• Ur ett fysioterapeutiskt perspektiv är det värdefullt att den bakomliggande problematiken tydliggörs för att kunna erbjuda adekvata behandlingsinsatser. Det kan bland annat finnas en risk för att somatiseringen ytterligare förstärks.

   

• Symtombilden vid PTSD (post traumatisk stressdisorder) innefattar både upplevelser av intrång och undvikande vilket innebär påträngande minnen och mardrömmar om traumat men också att undvika sådant som påminner om traumat, minnesstörningar och känsloavtrubbning. Den stressbelastning som traumaupplevelsen ger upphov till bidrar till hyperarousal vilket innebär en ökad vaksamhet/anspänning, lättskrämdhet och sömnstörningar.
  

• Upprepad traumatisering och traumatisering i tidig ålder kan ge en mer komplex symtombild vid PTSD.

• Komplex traumatisering eller komplex PTSD (posttraumatisk stressdisorder) är idag ingen officiell diagnos men flera forskare och kliniker menar att PTSD-diagnosen som den definierats hitintills inte tillräckligt väl fångar upp problematiken med tidiga utvecklingsrelaterade traumatiska livshändelser. En sådan tidig och upprepad eller ständigt pågående traumaproblematik har visat sig ha en hög samsjuklighet med andra symtom- och personlighetsbaserade diagnoser utöver symtombilden vid PTSD.

• Dissociation ingår dessutom ofta i en komplex traumaproblematik med personlighetsrelaterade, affektinstabila relationsmönster. Dissociation är ett komplext psykologiskt begrepp och det har varit svårt att skapa konsensus kring en gemensam definition och hur begreppet ska avgränsas.

• Den kroniska dissociativa problematiken beskrivs dock av flera kliniska forskare som en följd av en bristfällig integration av personligheten. Denna tydliga avgränsning innebär att icke-integrerade eller inte helt integrerade delsystem inom personligheten räknas som dissociativa delar av personligheten och att dissociativa symtom är manifestationer av de dissociativa delarna.

• Om bearbetning och integration av en traumatisk händelse misslyckats, kan den traumatiska stressen utvecklas till ett kroniskt stresstillstånd. För den traumaexponerade individen kan det yttra sig i dissociativa reaktioner, känslomässig dysfunktion och underhålla undvikandet av traumatiska minnen.
  

Behandling vid PTSD

• Värdet av att först stabilisera och skapa en trygg behandlingsrelation har stöd i litteratur och forskning  Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri i Uppsala har tagit fram ett vårdprogram för traumarelaterade psykiska störningar där grunden för behandlingsarbetet, förutom bedömning av behovet av psykofarmaka behandling, utgörs av affektreglering och psykopedagogiska interventioner (Berg Johanesson & Lundin, 2007).
  

• Den behandlingsmetod som har evidens vid PTSD och anses vara ett förstahandsval är EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) och kan översättas till desensibilisering och ombearbetning genom ögonrörelser. EMDR kan beskrivas som en terapi där det sker en växelvis aktivering av hjärnhalvorna. De traumatiska ickeverbala minnena med därtill hörande känslor i höger hjärnhalva integreras med övriga minnessystem. Patienten  kan i detta sammanhang även behöva få stöd i att kroppsligt förankra sig genom att också lägga märke till sina kroppsliga reaktioner. Det kan då bidra till att ointegrerat material uppmärksammas men även lyfta fram kroppsegna resurser som stärker och stabiliserar.
  

• Den fasorienterade behandlingsmodellen bygger till stor del på kliniskt behandlingsarbete vid PTSD, och kan ses som ett redskap för det terapeutiska behandlingsarbetet som kan innefatta olika behandlingstekniker och metoder. Redan 1889 beskrev Janet fasorienterat behandlingsarbete med traumatiserade patienter. Det fasspecifika behandlingsarbetet beskrivs i tre faser; stabilisering, traumabearbetning och integration.
  

• I ett fysioterapeutiskt perspektiv kan den fasorienterade behandlingsmodellen jämföras med fysioterapiprocessen som systematiskt eller mer övergripande beskriver arbetsgången i det fysioterapeutiska behandlingsarbetet . Inom ramen för fysioterapiprocessen ingår såväl pedagogiska som mer specifikt terapeutiskt inriktade interventioner, på både en verbal och ickeverbal nivå.